Till minnet av Akbar Mohammadi

Mordet på Akbar Mohammadi är ytterliggare ett bevis på den iranska regimens bristande respekt för mänskliga rättigheter och dess hänsynslösa och inhumana agerande mot kritiker och oliktänkande i landet.

Akbar Mohammadi dömdes tillsammans med sin bror Manouchehr, till döden efter studentprotesterna 1999. De var båda ledande aktivister i den Studentrörelse som ingav hopp till miljoner iranier, men som brutalt slogs ner av den islamiska diktaturen.

Tillsammans med andra aktivister som Ahmad Batebi och Peyman Piran har de genomlidit år av tortyr, förnedring, rättegångar, skenrättegångar och hungerstrejker i Evin-fängelset. Under den senaste tiden förvägrades Akbar vård för de skador han fått av tortyren och avled i söndags kväll. Det sägs att han dog under ”oklara omständigheter”. Det borde vara lika självklart att de ansvariga ställs inför rätta nu, som det var när den iransk-kanadensiska journalisten Zahra Kazemi mördades i samma fängelse för tre år sedan.
Det hände inget då, och det kommer troligen inte att hända något nu. Och det är tragiskt.

Amnesty International varnar för att brotten mot mänskliga rättigheter i Iran ignoreras av regeringar i väst, som istället fokuserar på Irans kärnkraftsprogram. Medan de över 50 politiska fångarna i Iran närmar sig döden oroar sig medier och regeringar för den överdrivna och fabricerade hotbild av ett Iran med kärnvapen. Vi känner igen hoten, hetsen och retoriken som är skrämmande lik den innan invasionen av Irak 2003.

Imperialismens blodiga klor hänger över Iran. Bush och hans brittiska och israeliska hantlangare manar till ett krig och i Sverige märker vi hur högerpartier ansluter sig till hetskaravanen.

Vi måste här påminna bombhögern och alla de som önskar ett krig mot Iran om den förödelse och Kaos som skapats i Afghanistan och Irak, vi måste påminna om det vanvett som pågår just nu i Libanon; vi måste hela tiden påminna krigshetsarna om de civila offer, det brutala samhällsklimat och mordet på allt hopp om framgång, som ett krig skulle innebära för de progressiva rörelserna i Iran. Vi måste påminna om vad som hände med det iranska folket under det 8 år långa kriget mot Irak.

I solidaritet med Akbar Mohammadis familj och vänner hedrar vi hans minne. Tillsammans får vi bära med oss hans outtröttliga kampvilja för ett fritt och demokratiskt Iran. Det gör vi bäst genom att stödja hans fängslade kamrater, de rörelser av arbetare, kvinnor, studenter och intellektuella som dagligen kämpar mot en förtryckarregim. För det är endast så vi kan skapa verklig demokrati i Iran.